Ann-Sofie Pettersson |
Ann-Sofie Pettersson (född Olmin), 76, var bara elva år gammal när hon drabbades av polio eller barnförlamning, som man sa på den tiden. Året var 1953 och den fruktade sjukdomen var på tillbakagång efter årliga utbrott under lång tid.
- Och just det sista året drabbades jag!
Ann-Sofie var i gott sällskap. Fler än 5000 personer drabbades av sjukdomen det året. Av dem fick drygt 3000 paralytisk polio som ofta resulterade i förlamningar. Ann-Sofie var en av dem. Hon blev förlamad i ena kroppshalvan och blev trots lång sjukhusvistelse och många behandlingar aldrig helt återställd. Hon har emellertid aldrig låtit sig hindras av sitt handikapp.
- Och just det sista året drabbades jag!
Ann-Sofie var i gott sällskap. Fler än 5000 personer drabbades av sjukdomen det året. Av dem fick drygt 3000 paralytisk polio som ofta resulterade i förlamningar. Ann-Sofie var en av dem. Hon blev förlamad i ena kroppshalvan och blev trots lång sjukhusvistelse och många behandlingar aldrig helt återställd. Hon har emellertid aldrig låtit sig hindras av sitt handikapp.
Läs mer om polio här.
Ann-Sofie har haft förvånansvärt tunga arbeten såväl till lands som till sjöss. Hon har blivit mamma två gånger om med allt vad det innebär och hon har varit djupt engagerad i såväl föreningslivet som på annat håll där det känts angeläget. Till sin hjälp har hon sina eldrivna rullstolar, Samtrans och Taxi 020 som ger henne möjlighet att flänga runt som ett torrt skinn mellan opolitiska uppdrag för handikappade och humanitär hjälpverksamhet för människor i nöd.
- Jag har alltid jobbat i motvind, konstaterar hon i intervjun. Och tre gånger har jag måst lära mig gå!
Klippning och bearbetning: Tommy Aperia
Lokaltidningen vecka 9, 1997
- Jag har alltid jobbat i motvind, konstaterar hon i intervjun. Och tre gånger har jag måst lära mig gå!
Klippning och bearbetning: Tommy Aperia
Cirkatider:
0.00.00 Röda Kors-gruppen på Väsbygården
0.00.00 Röda Kors-gruppen på Väsbygården
0.08.30 Polio som barn. Halta Lotta.
0.13.40 Ville
bli hemsyster. Gick till sjöss på Sveabolagets steamship
0.17.00
Hemsysterskolan. Mörby lasarett.
0.18.00 Politiskt
men inte partipolitiskt engagerad i handikappfrågor.
0.21.21 Håller
humöret uppe. Alltid engagerad i föreningslivet.
0.23.30 När man
får en kasse med garn…
0.25.10 Familjebildning.
Två barn och 4 barnbarn.
0.28.30
Hemsyster. Fosterbarn och sommarbarn.
0.29.06 Tar emot
kläder.
0.31.30 Rullstolarna. Allt medan det pumpas i termosar, kaffet flödar och
kakorna knastrar
0.32.50 Vendelsö
på grund av barnbarnen. Många åtaganden i Vallentuna
0.36.00 Rullstolstaxi och färdtjänst
0.41.30 Hemtjänstens genomgångsrum
0.42.20
Vallentuna 1972. Mäklare Gustav Nilsson. Sörgården 28.
0.45.40 Stall Maja. Båda barnen var med i 4H. Brottningen,
handikappidrotten och DHR
0.46.30 Handikapplägenhet
på fornminnesvägen. Granne med Sop-Johan (Lars Johansson).
0.51.40 Ann-Sofie skötte Lasses ekonomi. Mamma och syster.
0.54.00
Lasse-Parken.
0.55.30
Framtiden. Se människan framför handikappet.Lokaltidningen vecka 9, 1997
Om det och lite till berättade Ann-Sofie Pettersson för oss i vårt Magiska Möte den 21 november 2018 på Väsbygården. Där samlar hon varannan onsdag Röda Korsets Sömnadsgrupp omkring sig för skapande verksamhet till gagn för fattiga barn runt om i världen.
Röda Korsets Sömnadsgrupp från vänster: Kirsten, Ing-Marie, Ann-Sofie, Yvonne och Berit. |
Ann-Sofie stack några papper i min hand om verksamheten inför intervjun.
Jag väljer att återge dem här:
Jag väljer att återge dem här:
Katastrofhjälpen på Väsbygården
Katastrofhjälpgruppen startade på Väsbygården Vallentuna 1978 - med stöd från Röda Korsets Stockholmsdistrikt och en eldsjäl från Stocksunds Röda Korskrets. Där fanns tillgång till information och material. Från oss i Vallentuna deltog Gunvor Nyberg som ovärderligt stöd.
I början var vi 5-6 st som sydde, stickade och virkade katastrofhjälpspaket som vi sände vidare, lastade i järnvägsvagnar i Stockholm för vidare transport till Halmstad. Våra paket gick då till Sierra Leone. Vi träffades varje onsdag i tre timmar men mycket gjordes hemma, då som nu. Väsbygården blev vår fasta knutpunkt och där var då ålderdomshem med många pigga pensionärer.
I gruppen har vi under åren haft personer med olika funktionshinder och inriktningen har handlat om social gemenskap oavsett vad man kunnat prestera. i vår grupp har vi främst koncentrerat oss på babypaket och barnkläder. Vi gjorde en utflykt med en stor grupp då Kupan öppnade sin första verksamhet, liksom en uppskattad bussutflykt till Kilafors för att köpa garn.
Vi har även ordnat sommar- och julfester med lotterier mm för att få in slantar till vårt materialinköp. På åttiotalet fick vi celebert besök i gruppen: Röda Korsets ordförande i Kenya som var i Sverige för en fredskonferens och ville gärna träffa en grupp som gjorde babypaket. Det blev en upplevelse att höra honom berätta hur paketen kom fram.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något!
Vi hade en dam på Väsbygården som blivit blind på äldre dar. "Jag vill ju vara med, men jag kan ju inget!" sa hon. "Jo, jag kan baka rulltårta och vara trevlig!" kom hon på, och det räckte ju gott, i dubbel bemärkelse! Många arbetar hemma , och en del kommer för socialt umgänge och för kaffestunden. Kaffe och lokaler står Väsbygården för och vi turas om att baka. För mig som ansvarig har det varit helt avgörande att vi haft tillgängliga lokaler och förråd.
Deltagarna i gruppen har varierat i ålder under åren och verksamheten har i dag ca 12 deltagare varje gång. Nu ses vi varannan vecka, även på sommaren, det är då vi faktiskt behövs som mest. Vi stickar, virkar och syr mestadels till lotterier. Vi har också under senare år sänt våra alster till hjälpbehövande genom Lions i Täby och nu senast till flyktingmottagningar.
En av Ann-Sofies el-rullar. |
Vi hade en boende på Väsbygården som i sin garnkorg hade en lapp "Detta tillhör RK". "Varför då"? frågade jag. "Jo, när jag dör, vet de anhöriga inte vart det ska", sa hon. Garn och halvfärdig filt kom så småningom tillbaka till oss.
Mycket dryftas i gruppen allt från recept till barn och barnbarn. Glädje och sorg är lättare att bära om man delar med andra.
Den stora förtjänsten och glädjen med vårt arbete har varit att allt vi gjort kommit till glädje för andra som haft det mycket sämre än vi. Gemenskapen med tex deltagare från HVB-boende har också lärt oss att alla inte har samma förutsättningar i livet. För mig som utbildat mig för socialt arbete men fick pension som 30-åring har det varit otroligt givande att arbeta med Röda Korset. Gruppen heter inte längre Katastrofhjälpen utan nu är det Sömnadsgruppen på Väsbygården.
Ann-Sofie Pettersson och Sömnadsgruppen på Väsbygården bidrar i år med hela 15 tusen kronor till kampanjen Världens Barn!
Den här gruppen förtjänar all uppmärksamhet - i åratal har de stickat och sömmat på filtar och barnkläder påde för försäljning och för vidarebefordran till behövande ute i världen.
Minnesvärda tillfällen under åren:
- När Fredrik Andersson donerade en fana och han och jag var fanbärare och fanvakt 6 juni vid Kvarnen.
- När jag som kongressledamot fick tas in via sceningången och sitta på första parkett (att en deltagare skulle vara rullstolsburen fanns inte med i planeringen då!)
- När vi under några år fick köpa och hämta material på Skeppargatan 2 tr ner från gatan - färdtjänst dit och skicka ner chauffören med en lapp - och sen hem igen till Vallentuna
Till sist:
Ann-Sofie berättar i intervjun om sin specielle skyddsling och före detta granne Lars Johansson (1934-2012). Han var av de flesta mer känd som Sop-Johan för att han helt enkelt var en välkänd renhållningsarbetare.
Lasse (Johan) var en stor profil i Vallentuna på sin tid. Han var god och glad och sjöng för alla som ville höra på. Problemet var alkohol men Ann-Sofie såg till att han fick ett gott liv ändå. När det tog slut efterlämnade han mer än en miljon kronor som så småningom kommer att resultera i en lekplats för barn.
Lars 'Sop-Johan' Johansson |
Förtydligande:
Gula villan låg innan den revs i de gamla trädgårdskvarteren mitt emot hyreshusen vid Allévägen, strax nedanför Väsbygården. När den inte längre var bostad användes den som träffpunkt för gemensamma aktiviteter såsom pyssel, sällskapsspel, disco och fika för människorna inom Gullvivans Servicebostäder som du kan läsa om här.
Dessförinnan hade Gula villan använts som träffpunkt för Länkarna. De flyttade sin verksamhet sedan de fått ta över familjen Harry Fors hus vid Åbyholmsvägen 1 där de blev grannar med Ove Hahn. Fors villa brann dessvärre brann ner till grunden efter några år. Någon hade fått sova över och det visade sig att branden var anlagd.
Text och foto
Monica Antonsson