Orsaken är mitt Magiska Möte med Ingrid Wikström och berättelsen om hennes pappa, Roslagsbanevännen och kommunalrådet Karl Erik Wikström (c).
Jag väljer därför att från nätet citera Frösundabygdens Sockenstrunt nr 1, 1986, sid 8:
Roslagsbanan 1976-1986
"Striden om Roslagsbanan började långt innan Hembygdsföreningen kom till. Den rör också hela banan och inte bara den del som går genom Frösunda. Den som vill få en överblick över hela den invecklade utvecklingen kan slå upp sidan 173 i Roslagsbanan och bygden 1885-1985* som hembygdsföreningarna längs banan har producerat till 100 års-jubileet. Här tar vi endast upp det som är av lokalt intresse.
(Jag lägger upp de aktuella sidorna av boken under en specialflik ovan./MA)
I folkomröstningen den 23 mars 1980 gavs endast två röster i Frösundas valdistrikt mot en upprustad Roslagsbanan.
Den 1 januari 1982 upphörde trafiken mellan Kårsta och Rimbo. Banan revs, endast betongstolparna till luftledningen finns kvar. Arbetståget stoppades i protest den 9 mars i Kårsta och den 5-6 augusti vid Sparren.
Samma år, lördagen den 20 mars, åkte ca 40 frösundabor till Stockholm och deltog i en uppvaktning av regeringen vid Sergels torg.
I september 1983 började SL göra en vändplats för bussar vid Lindholmens station; bussar som var avsedda att ersätta tåget norr om Lindholmen. Men i november samma år anslog landstinget medel till det följande årets driftskostnader varvid arbetet med vändplatsen avbröts.
I november 1984 beviljades ytterligare ett års nådatid i form av nya driftpengar.
Sommaren 1985 beslöt SL:s styrelse att trafiken på bandelen Kårsta - Lindholmen skulle ersättas med bussar från och med 1.1.1986. Preliminära buss- och tågtidtabeller sändes till kommunerna för godkännande, men efter påpekande att kårstapendlarna skulle få 40 minuters förlängning av den dagliga restiden sade Vallentuna kommun bestämt nej.
Lördagen den 21 september kom hembygdsföreningarnas jubileumståg, med fin uppbackning från massmedierna och underbar uppslutning från allmänheten i trots mot dunkla krafters försök att snöpa resan i Lindholmen.
November 1985 beviljades ännu ett års driftskostnader, men denna gång också pengar till nödvändiga reparationsarbeten norr om Lindholmen.
Den 13 januari 1986 kom en ny tidtabell, med byte i Lindholmen för alla tåg. Tyvärr kan därmed inte skolbussen längre fungera som matarbuss då tåget nu avgår från Frösunda några minuter före bussen, trots att tåget sedan måste vänta 6 minuter vid bytet. Den nya tidtabellen var ett sannskyldigt hastverk.
Så, sommaren 1986, kommer nytt grus och nya slipers snabbt och effektivt. Det bästa som hänt på länge!
Att vi i dag kan se en strimma av hopp, om än aldrig så liten, för vår egen bandel är resultatet av många människors ihärdiga arbete. En och annan politiker har kämpat mer än väl, men ska någon speciellt tackas så ska det vara föreningen Rädda Roslagsbanan och framför allt dess medlemmar i Kårsta och dess ordförande Gunnar Welander utan vilkas insatser tågen hade försvunnit från Frösunda för länge, länge sedan."
* Ur: Roslagsbanan och bygden 1970-1985
Den stora kommunreformen genomfördes 1971. Städer och köpingar blev inte längre använda begrepp. Sveriges län indelades i kommuner, tillräckligt stora för att kunna ge allmänheten "tillräcklig service". Roslagen eller nordostsektorn, som den också kallades, kom att innefatta de stora kommunerna Norrtälje, Vallentuna, Täby, Österåker och Danderyd, från 1982 även Vaxholm. Det innebar inemot 150 000 invånare.
De flesta av dessa och många av de, som under de närmaste åren flyttade in i de expansiva kommunerna, skulle kunna använt sig av Roslagsbanan - om den varit i effektiv drift. Det fanns emellertid andra tankegångar hos de ansvariga för kollektivtrafikplaneringen, den smalspåriga järnvägen ansågs föråldrad. I stället ville man - utöver busstrafik - satsa på en ny tunnelbana förbi Mörby Centrum till Täby Centrum.
Den 11 oktober 1966 hade en överenskommelse träffats mellan Statens Järnvägar och Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL) om att SJ som entreprenör skulle bedriva lokaltrafik för AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) på SJ:s smalspåriga järnvägslinjer inom Roslagssektorn. Därmed upphörde ganska snart godstrafiken och var helt nedlagd 1969, då även trafiken Rimbo-Norrtälje lades ned.
I ett brev till Konungen den 1 juli 1971 föreslog SJ "nedläggning av kvarvarande persontrafik på Roslagsbanan". SL hade samtidigt utarbetat ett förslag till ersättande busstrafik från och med mars 1972, vilket sändes på remiss till berörda kommuner.
Ur den opinionsstorm som nedläggningsplanerna orsakade bildades den 26 augusti 1971 föreningen Rädda Roslagsbanan. Den började omgående bearbeta politiker i landstinget och andra inflytelserika personer. För att få andrum fattade landstinget i mars 1972 beslut om inköp av banan från SJ. Tågdriften övertogs av SL i maj samma år. Det visade sig emellertid snart att ett principbeslut fattat 1964 om en med stora statsbidrag finansierad tunnelbaneutbyggnad till Täby hotade Roslagsbanans framtida existens.
År 1974 sände landstinget i två omgångar sin kollektivtrafikutredning (LAKU nordost) på remiss till berörda kommuner. Majoriteten av dessa valde alternativet med en upprustad Roslagsbana framför tunnelbane- och bussalternativet. Trots detta beslöt landstinget i juni 1975 (med en rösts majoritet) att fullfölja det äldre principbeslutet om en tunnenbaneutbyggnad till Täby. Kampen om Roslagsbanan fortsatte emellertid.
År 1976 lades trafiken på linjen Djursholms Ösby-Eddavägen ned och rälsen revs upp. Under senaste året hade då ett tåg per dag trafikerat bandelen, närmast av principiella skäl till följd av ett gammalt koncessionsbeslut.
I januari 1978 öppnades trafiken på den nya tunnelbanan till Mörby Centrum med station vid Danderyds sjukhus. Landstinget och Danderyds kommun slöt under 1978 ett avtal om vidareutbyggnad av tunnelbana mot Täby med station i Danderydsberg. Kommunen förband sig bland annat att bygga ca 2500 bostäder och ordna lika många arbetsplatser under en 10 års period. Beslutet om fortsatt tunnelbaneutbyggnad överklagades. En av motiveringarna var att berörda kommuner främst Täby inte tillfrågats i enlighet med landstingslagen. Samtidigt besvarade Roslagskommunerna en landstingsremiss angående förslag till regionplan-78, där alternativen var: upprustad Roslagsbana eller tunnelbana till Täby med vissa sträckor av Roslagsbanan bevarade för anslutning i Roslags Näsby. En upprustad Roslagsbana förordades av remissinstanserna.
Föreningen Rädda Roslagsbanan kunde 1978 till landstinget överlämna en namninsamling med mer än 40 000 underskrifter som visade opinionen i bygden kring banan. Inför valet 1979 krävde man också att en folkomröstning skulle hållas i fråga om tunnelbana eller upprustad Roslagsbana. Täby fattade beslut om en sådan folkomröstning, men efter överklagande förbjöd länsstyrelsen att en sådan fick hållas. Regeringsrätten upphävde emellertid i sin tur länsstyrelsens beslut efter överklagande dit.
Den 23 mars 1980 höll folkomröstning i Täby och Vallentuna.
- Alternativ A var: upprustad Roslagsbana
- Alternativ B var: tunnelbana utbyggd till Täby samt upprustad Roslagsbana från Lindholmen respektive Österskär till Roslags Näsby.
Tre av fyra röstberättigade deltog i folkomröstningen, 74% i Täby och 90% i Vallentuna valde alternativ A. I Kårsta var valdeltagandet särskilt stort. 97% av de röstande valde A-alternativet. Österåker och Norrtälje kommuner gjorde uttalande till förmån för samma alternativ.
På nyåret 1981 lades trafiken ned på sträckan Rimbo-Kårsta, rälsen revs upp och ledningarna rullades ihop men stolparna bibehölls. Rimbo blev en bussterminal i stället för en järnvägsknutpunkt.
Valåret 1982 vägrade Täby kommun att stadsplanera för en tunnelbana. Landstingets trafikkontor hotade med att lägga ned Roslagsbanan vare sig det blev någon tunnelbaneutbyggnad eller inte. Den borgerliga regeringen gav inte koncession för T-banebygge. Hösten 1 982 beslöt dock landstinget med en röst övervikt att ge byggnadsmedgivande.
I november 1983 fattades ett nytt beslut i lanstinget, denna gång med större majoritet än 1982. Man beslöt att inte fullfölja tidigare beslut om tunnelbaneutbyggnad. I stället anslogs för närmaste 5-årsperiod 90 miljoner kronor för Roslagsbanans upprustning.
1984 kom sedan ett kompletterande beslut om inköp av nya vagnar. Samma år krävde Danderyds kommun landstinget på mångmiljonbelopp i skadestånd för felaktig planering i Danderydsberg.
1985 - hundra år efter Roslagsbanans tillkomst - rullar alltjämt tågen. Det går inte att resa den ursprungliga sträckan från Stockholm ända till Rimbo men i gengäld går många tåg på senare tillkomna linjer till Österskär och Närsbypark. Omkring 25 000 personer reser varje dag med banan, däremot transporteras inget gods. Bygden kring banan under de senaste 35 åren och expansionen fortsätter.
Roslagsbanebygde på 1980-talet
Dagens Roslagsbanan kan huvudsakligast betjäna invånarna i fyra kommuner. De har också bussar och T-bana att välja på om de inte vill ta den egna bilen eller motorcykeln. Vägnätet är väl utvecklat men köerna under rusningstid kan vara besvärande i Stockholms närhet. Det klart miljövänligaste färdmedlet är järnvägen.
Av de fyra kommunerna är Danderyd den rikaste, Täby den största, Vallentuna den ungdomligaste och Österåker har de flesta långpendlarna. Norrtälje har inte längre någon Roslagsbana.
Här följer i boken en beskrivning av de fyra berörda kommunerna.
Jag nöjer mig med att skriva av texten om Vallentuna:
Vallentuna
I Roslagen är Vallentuna den ungdomligaste kommunen. Här finns många barnhushåll. Sedan kommunsammanslagningen med Össeby gjordes 1971 har Vallentuna kommun ökat befolkningen med nära 7000 invånare till omkring 20 000. Bostadsproduktionen har tagit hänsyn till de unga. Ny högstadieskola - Hammarbacksskolan - blev klar 1976 och på 1980-talet blir det gymnasium. För idrotts- och friluftsliv byggdes Kvarnbadet och Ishallen (1974). 1980-talets storsatsning på Lindö har fått namnet "Björn Borgs Sports Club".
I början av 1970-talet byggdes småhusområden bland annat i Snapptuna och Bällsta, norra Ormsta, Rosendal och Ekebydal, flerfamiljshus i Norrgården och Sörgården. 1971 var bostadsrättsföreningen Rosengården klar med sin stora anläggning, huvudsakligast för äldre. Bostadsbyggandet har sedan fortsatt i Kragstalund, Lovisedal, östra Ormsta och på Åby gärde. Även i Lindholmen byggdes det, bland annat 55 likadana hus i tre olika röda nyanser. I folkmun döptes området till Skärholmen.
Vallentuna Centrum förändrades. Stationshuset och restaurangen revs, vägarna intill järnvägen ändrades, det stora Tunahuset uppfördes 1971-1973, post, bank, apotek, flera affärer och kommunal organ fick plats där. Därefter kom Torghuset med lokaler för Domus och 1982 Tärningen med samlingssal för kommunsammanträden och utställningar, utrymmen för bibliotek.
Till tätorten Vallentuna koncentreras alltmer handel, industri och hantverk, inom övriga delar av kommunen bedrivs mest lantbruk, 200 gårdar är alltjämt i drift. Sjukvård med läkarcentral och åldringsvård med Väsbygården (1971) samlas också till tätorten. Föreningslivet däremot förblir en viktig angelägenhet för människorna i deras hembygder i ytterområdena, dvs i Markim-Orkesta, i Frösunda och i kommundelen Össeby, där även Kårsta alltjämt har sina egna föreningar. Också lanthandeln och några småföretag har hållit sig kvar. Två frikyrkliga byggnader stod klara 1978 i Vallentuna. Åbybergskyrkan vid Olsborgsvägen och Pingstkyrkan vid Banvägen.
Omkring 40% av de yrkesverksamma pendlar mot Stockholm. De som bor i eller söder om centralorten har tillgång till bussar och till Roslagsbanan. I kommunens nordöstradel finns också bussar - på Norrtäljevägen - medan den nordvästra delen är beroende av tågen på Roslagsbanan. Turtätheten är emellertid ännu så länge så låg att många tvingas ta den egna bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar