Britt-Marie Lindgren: Vi hade många bra år i Vallentuna...

Alla i Vallentuna som har rör i sina kåkar byggda på 50-, 60- och 70-talen har förmodligen någon gång kallat på rörmokare Rune Lindgren. Det sägs att det knappt finns ett enda rör i hela Vallentuna som inte han har mekat med. För så var det ju förr. Byn var inte så stor och han var väl den ende rörmokaren.

Britt-Marie Lindgren, 69, är dotter till rörmokare Rune Lindgren och hans hustru Brita. Båda är  borta nu men blev Vallentuna trogna från det att de väl hade flyttat hit 1955.

Rune och Brita Lindgren

Hela familjen Lindgren

Brita som barn.

Britt-Marie som barn

Rune Gustaf Albert Lindgren var född 22/2 1921 i Solna. Han var son till arbetaren i Gröndal Albert Gustaf Lindgren född 17/5 1900 och hans hustru Sara Elisabeth född 11/1 1899 (gifta 13/10 1920) som vid Runes födelse var bosatta på Upplingatan i Solna. 

Rune var 1940 redan rörarbetare och bosatt tillsammans med sina fyra syskon i Hagalund. Han mötte så småningom kärleken i dalkullan Brita Ivares född 11/1 1929 i Rättvik. De gifte sig 14/4 1949 och i september samma år kom Britt-Marie till världen i Solna.

Familjen bodde på adress Norra Långgatan 4 i Hagalund men 1955 flyttade de, som sagt, till Vallentuna där de byggde sig sitt hus på Lagmansvägen 22. Vilken tur! Annars vete gudarna hur det hade gått med alla rör i kommunen. 

Britt-Marie började småskolan hösten 1956. Nittonåriga Barbro Sköldunger blev hennes första lärarinna. Se bilderna här när klassen återförenades 51 år senare. Men allt det där får hon berätta om själv. 

Vallentuna Klisters och Livet på botten i revyn Vadåra 1983.

Radio Roslagens Åsa Nord intervjuade inför premiären

Intervjun med Britt-Marie skulle inledas med ett revynummer var det tänkt. Jag har emellertid inte lärt mig att klippa in ljud - och glömde be Tommy Aperia om just det - så det får anstå tills vidare. Hör hela revynumret ovan. 

Klippning och bearbetning: Tommy Aperia

Cirkatider:
0.00.00   Felaktig påannonsering av Vallentuna Klisters
0.01.00   Revyprimadonnan Britt-Marie Lindgren

0.02.00   Fem år i Hagalund. Farfars trädgårdsmästeri  i Solna.

0.03.45   Farfars far for till Amerika och fick barn med indiankvinna.

0.06.30   Föräldrarna träffades i Hagalund.

0.09.10   Lagmansvägen i Vallentuna. Byggde hus.

0.11.00   Småskolan. Mamma med stickmaskin.

0.14.00   Maten värsta minnet i skolan. Prinsessa med långt hår.
0.18.10   Hasse Funks showskola. Dans, teater och sång.

0.20.30   Bara en malaj.

0.22.35   Hushållsteknisk real. Tillskärarakademin. Färgaffären.

0.25.40   Gisela det bästa någonsin. Våldsam sambo det värsta.

0.27.50   Scenvagnen. Vallentuna Revyn.

0.30.30   Fastighetsskötare. Norr- och Sörgårdens fastighetsförv. 
0.32.30   Fastighets-AB Förvaltaren i Sundbyberg. Vintrarna i Nerja.

0.33.30   Åkersberga Revyn, Cabarré Förvaltarn och Sbg Revyn.

0.38.20   Goda år i Vallentuna.  

0.41.30   Vintern i Nerja och somrarna i Rättvik.

0.43.30   Det ljuva livet i Nerja. Ljuset och värmen. 

Premiärfest och dans på bordet 1983.

Publiken surrar i salongen och snart dras ridån.
Det är magiskt. Dags för entré...

Gisela

Britt-Marie var med och grundade Vallentuna-Revyn. Hon blev emellertid värvad till först Åkersbergarevyn och senare Sundbybergsrevyn. 

Britt-Marie och Anki Antonsson

I dag tillbringar Britt-Marie sina somrar i Rättvik och vintrarna i Nerja på Costa del Sol i Spanien där även dottern Gisela gärna njuter av solen.
Rätt som det är mellanlandar hon även i Sundbyberg där hon har bott
de senaste 30 åren.  

Britt-Marie berättade vid vårt magiska möte om familjen och släkten och alla åren i Vallentuna (1955-1986). 

En stor profil i hennes privata historia är farfars far Albert som for till Amerika och kom tillbaka igen för att starta trädgårdsmästeri i Sundbyberg. Många emigranter skrev brev hem till familjen i det gamla landet. Albert skrev något så sällsynd som en redogörelse för själva den veckolånga resan över Atlanten. Britt-Marie har lånat ut brevet så att vi alla kan ta del av det. Se nedan.

Britt-Marie i sitt vinterviste i Nerja på Costa del Sol

Resan till Amerika

En berättelse av farfars far Albert Lindgren 1897.

 Resan till Amerika 1897

Av Albert Lindgren

(En unik och något språkligt tillrättalagd berättelse.) 

Åren 1821-1930 utvandrade ca 1,3
miljoner svenskar, de flesta till
Amerika. Orsaken var nödåren i
slutet av 1800-talet, befolknings-
ökningen, laga skiftet inom jord-
bruket, religion, värnplikten och
fattigdom. Omkring 200 000 åter-
vände. Albert Lindgren var en av dem.

Att resa till Amerika i den gamla goda tiden var ingen lustresa som det nu är. Man behandlades mer såsom en massa kreatur och icke såsom mäniskor. Då jag såsom emigrant år 1897 lemnade Stockholm för att företaga denna resa var det med goda förutsettningar. Ooch det var icke utan att jag levde på stora framtidsutsikter att jag skulle såsom så många andra skapa mig en betryggad framtid.

Avskedets stund var gripande när jag sade farväl till nära och kära samt till de vänner som hade samlats vid Centralstationen i Stockholm. Det kändes smärtsamt att lemna dem alla, och särskilt den som ägde ens hela kärlek. Jag kände att best vore att låta tåget gå förutan mig men jag var för stolt att ändra mig i sista stund.

När jag sedan satt på tåget som ångade iväg till Göteborg i min stilla ensamhet kommo dystra tankar för mig. Jag kände att jag gick svåra tider tillmötes, tider av lidande och umbäranden .

Sent på kvällen ankom jag till Göteborg och så bar det iväg till ett Emigrationshotell. Nästa dag ordnades mitt pass som mina övriga papper och nästa dag fingo vi marschera i en sluten trupp ett par hundra emigranter ned till kajen där det var en liten ångslup som förde oss ut till den båt som skulle föra oss över till England.

Vi lemnade Göteborgs redd kl två. Vi stuvades in på båten ungefär som något slags djur. Våra sovplatser bestod av britsar som voro byggda i två våningar så att en våning inunder men öppen framtill den översta våningen likaså bygd. Två och två i samma brits. Som vädret var lite ostadigt och Nordsjön orolig så började båten gunga rätt betydligt. Snart var det full storm och därmed började sjösjukan inställa sig. Rätt som man stod där så stod man på huvudet eller rullade man helt om. Det gjorde att det som fanns inom oss började att få fritt utlopp i kräkningar och diarré. Därför hände det att de som bodde på första våningen om de hängde huvudet ut, kunde få sig en riktig dusch av vad som de som låg på övre våningen hade att bjuda på och försökte att avyttra. Lukten eller stanken var oerhörd. Att vara i en svinstia tillsammans med några stycken svin skulle ha varit ett himmelrike.

Vi kommo dock omsidor efter en svår storm till England och steg i land i Grimsby. Kl var halv tio på förmiddagen. Så fingo vi marschera liksom en hop kreatur till en barack där vi fingo intaga vår måltid som bestod av potatis samt kött. Efterrätten var någon slags soppa som mest bestod av vatten. Att vi voro en slags otrevliga människogestalter förstås nog väl. Efter denna vådliga resa liknade våra kläder mest nedsmutsad, hoprullad lump med alla dagsfläckar på. Vi försökte att skrapa och borsta oss samt tvetta oss så rena som möjligt men det var mycket svårt för det hade torkat fast hela härligheten, men efterhand sågo vi rätt hyggliga ut. Det blev föresten inte mycken tid mer för kl tolv skulle vi vara färdiga att med tåget lemna Grimsby och resa rätt igenom England till Southhamton för att med båt därefter resa över Atlanten.

Vi stuvades in i vad vi i Sverige kallade godsvagnar. Vanliga brädor voro fastspikade i vagnarna, ifrån den ena sidan av vagnen till den andra, så tätt som möjligt tillsammans. Vi placerades sju på varje bänk tätt intill varandra så att vi inte alls kunde röra oss. Jag förstod efteråt att det var gjort med beräkning. Om någon skulle svimma skulle ingen kunna falla ner. Likt packade sillar i en burk skulle vi hänga ihop. Klockan blevo två innan vi blevo färdiga för avresa. Jag var redan öm i aktern av det långa sittandet på dessa hårda träbänkar och ännu hade vi inte börjat vår resa. Jag tänkte, hur skall detta avlöpa? Jag tänkte även på de mina därhemma att nu skulle de se mig. Men det var rätt åt mig. Jag hade inte här att göra.

Så satte tåget igång, hastigheten ökades undan för undan. På varje vagn fanns fyra små gluggar eller fönster, två på varje sida, omkring fyra decimeter i omkrets. Jag hade fått min plats vid en av dem. Jag försökte att titta ut för att se hur omgivningarna voro. Till en början gick det rätt bra men efter någon timme var det omöjligt. Hastigheten hade ökats så att det var omöjligt att urskilja någonting. Aldrig hade jag åkt så fort förut och aldrig senare. Vagnarna dängde och hoppade så man blev ordentligt omskakad. Det var värre än på Nordsjön. Verkningarna var desamma vilket även började visa sig. En del svimmade, särskilt de kvinnliga passagerarna. Vår goda middag började att komma i rörelse och låg snart såsom en flytande ström på vagnens golv. Hettan i vagnen var odräglig. Nu började även lukten och stanken göra sig gällande alldeles som på båten över Nordsjön.

Vi ankom till Southhamton kl 10.30 em. Således hade vi färdas över England på 8,5 timme. Det var en vådlig färd. Vi voro alla glada att vi hade kommit fram med livet i behåll om än lemmarna värkte och man kände sig som om man hade undergått någon slags tortyr. Ett par kvinnor måste transporteras på sjukvagn till sjukhus. Vi andra fingo åka till ett så kallat emigranthem för att få lite vila. Jag var glad när jag fick lägga mig men det blev icke lång sömn. Jag väcktes snart av en hel del krypande individer. Sängen var full överfull av löss, kackerlackor och råttor. Jag försökte att skaka av mig ohyran så gott jag kunde och gick ut på gatan. Jag föredrog att gå brandvakt.

Klockan tre på morgonen fann jag ett kafé som var öppet. Där fick jag mig en kopp härligt kaffe med bröd till och där satt jag kvar tills klockan var sex. Sedan jag betalat återvände jag till emigranthotellet. Därifrån marscherade vi klockan tio eller drevs som en flock kossor ner till kajen där den stora Atlantångaren låg förtöjd. Efter noggrann undersökning fingo vi så bestiga båten. Det var en riktig lustjakt denna stora koloss. Vi fingo där en hytt, ett litet rum för fyra personer med var sin säng att ligga uti, ett tvättställ med varsin ren handduk. På golvet var det korkmattor, allting rent och snyggt.

Klockan ett lemnade vi Southhamton och en timma senare serverades middag i matsalen. Det var god mat bestående av tre rätter samt därtill efterrätt. Att det smakade bra det kan man väl förstå. Och nu började jag att känna mig hemma igen. Härligt väder var rådande. Vi togo så en promenad på däck. Klockan fyra serverades te med smörgås och klockan sex kvällsmat. Det kändes som om man kommit in i en ny värld. Nästa morgon serverades frukost klockan åtta och sedan klockan tolv middag. Varje dag emellan två och fyra var det musikstund. Livet ombord på det flytande palatset var bedårande.

Efter elva dagars resa voro vi framme i det land som skulle bliva för mig ett avgörande för min framtid. Mina tankar gick hem till de mina. Jag tänkte även hvad skulle möta mig i detta land, när jag gick okända möten till mötes men allting ordnar sig ju alltid.

Albert gifte sig med en svensk flicka, slog sig ner i Connecticut och återvände till Sverige med fru och två barn 1908.

Anbytarforum
Titel: Lindgren, Albert f 1870 fr Solna/Sthl, utv 1897
Skrivet av: Monica Antonsson skrivet 2012-03-31, 06:22

Trädgårdsmästaren Albert Lindgren född 12/10 1870 i Ad Fredr förs i Stockholm utvandrade 29/9 1897 då han for med båt från Göteborg till Southamton i England och därifrån vidare till New York med båten St Louis såvitt jag förstår.

Anna Lovisa Jönsson född 12/5 1873 i Södra Rörum, Kristianstads län, utvandrade från Hörby den 16 nov 1888 med båt från Malmö till New York. Oklart om hon bytte båt på vägen. Hon bör emellertid ha kommit fram omkring den 27 nov samma år.

Albert och Anna gifte sig någonstans i USA 25/12 1898. I folkräkningen 1900(där han kallas John Lingren i Stamford, Fairfield, Connecticut) står att de har varit gifta ett år och att de vigdes 1899. De har då den gemensamme sonen Albert Lindgren född 17/5 1900 och får 1901 (enl svenska folkräkningen 1910) dottern Alice Carolina i Rowayton, Connecticut. De kommer nämligen tillbaka till Sverige 1908 och stannar här.

Av folkräkningen 1900 framgår att Anna hade en dotter med sig i boet vid namn Augusta Green (jag är verkligen osäker på efternamnet, särskilt som fadern ska vara svensk) som är åtta år, dvs född cirka 1892 i New York. Hon tycks inte följa med hem till Sverige. Åtminstone finns hon inte med i folkräkningen 1910.

Det föreligger en familjeskröna kring dessa personer. Anna, som var en ensamkommande piga på 15 år när hon kom till USA, ska ha blivit hushållerska på en farm där hon fick lära sig nya engelska ord varje dag. Hon ska också ha gift sig - okänt med vem - och fått en dotter. Detta barn - som alltså skulle kunna vara ovan nämnda Augusta (Green) - ska ha rövats bort av indianer men återkommit efter 1-2 år.

Läs mer om Albert Lindgrens öden och äventyr i Amerika här. 

För några år sedan ställde Britt-Marie och hennes moster Elin upp och berättade om en familjehemlighet i Hemmets Veckotidning. Klicka på bilderna så går texten förhoppningsvis att läsa.